Stina har blivit 16 månader!

Tiden springer i väg och som du märker har bloggen blivit en av de saker jag ytterst aktivt och medvetet har prioriterat ner till förmån för mycket annat. Men nu är det äntligen dags för en uppdatering här och vad kan då passa bättre än att fokusera på det finaste och absolut mest värdefulla jag har – nämligen lillpinglan?!

Sist vi snackade Stina här i bloggen var i början på augusti då hon just blivit 11 månader. Jösses vad det har hänt grejor sedan dess! Bara direkt samma kväll så kom hennes första tand. Hon har fortfarande bara fyra stycken, men jag tror att det kan vara någon mer på gång nu.

Stina på 1 årskalaset

Utseendemässigt så är hon sig i övrigt lik. Tänderna förändrar ju ansiktet en del men förutom det och att håret vuxit på sig lite, i nacken, så känns hon igen. Men personligheten, wow vad det har hänt grejor! Ibland tycker jag att det smäller till med nya ansiktsuttryck, ord och annat bara från en dag till en annan. Och som hon snackar den lilla gullfisen. Hon kan massor arvord och har även börjat försöka sätta ihop dem två och två, eller i morse faktiskt tre.

Hon tycker fortfarande om att läsa böcker och vi gör utflykt till biblioteket mest varje vecka. Jag har jobbat 80% hela hösten och trivs toppen med det. Förmiddagar på torsdag och fredag har jag varit hemma med Stina och då har vi passat på att göra små utflykter eller bara vara utomhus hemma på gården.

En av alla mysiga förmiddagar hemma med Stina

Hon väntade tills hon var 13 månader med att börja gå på egen hand, men då spärren släppte så ville hon bara gå, gå och gå. Det hände en helg i Idre. Vi åkte ner för att cykla med She Rides cykelklubb och hade hyrt stuga. Direkt när vi lyfte in henne från bilen så började hon gå där. Det var som att hon behövde ett miljöombyte för att bryta krypvanan. Så coolt! Den där helgen gick hon runt och bara myste, snicksnackade lite med de andra på lägret och liksom växte på många sätt och vis.

I Idre där allt släppte och hon började gå på riktigt

Sjunga sånger är också roligt. Imse vimse, blinka lilla, i ett hus i skogen slut och björnen sover finns alla med på repertoaren. Att titta på telefoner är såklart också spännande, eller alla former av skärmar förresten även om vi försöker hålla det på en miniminivå. Vi tittade dock på hela julkalendern. Tomten! kan hon fortfarande ropa ibland och springer mot soffan för att visa att hon vill slå på TV:n. Pippi Långstrump är också en favorit. Julen spenderades i Sälen tillsammans med hela min ”storfamilj”, och då var Babblarna en favorit att titta på tillsammans med kusinerna. Hemma har vi numera sällan på det, däremot vet jag att L och Stina brukar kolla på Greta Gris ibland 🙊

Hon som får hänga med på lite av varje ❤️

I mitten på december började vi vänja om henne till bara en sovstund per dag. Pinglan ska nämligen börja förskolan snart, nu på tisdag faktiskt, och då är det en vila som gäller. För att inte ta alla förändringar på samma gång så började vi med det tidigare. Det har fungerat bra och till skillnad från i våras då vi gick från tre till två vilor har det inte gett några problem på natten, utan hon sover fortfarande för det allra mesta tryggt och bra på sitt rum. Nio nätter av tio säger hon själv att hon vill in och lägga sig i sängen direkt när vällingflaskan är slut, och så stoppar vi om henne, säger godnatt och går ut. Hon somnar direkt eller ligger småmumlar en stund för sig själv. Jag är så tacksam för detta och vet att vi är lyckligt lottade som har det så. Jag vet också hur snabbt det kan vända. I somras var det ett par månader som var struliga med sömn både på dagen och natten, så jag bara njuter så länge det goda varar 😊

På nyårsdagen var det dags för pinglis att få sin första cykel. Det var en stor dag, kanske mest för pappan och mamman förstås. Fast glad blev hon över det stora, röda paketet och cykeln däri. Den köptes redan i höstas och var tänkt som en julklapp. Men så skulle vi ju till Sälen och hade platsbrist i bilen. Den fick helt enkelt vänta hemma på ett bra tillfälle 🎁

Äntligen egen cykel!

Ge sig själv en klapp på axeln

Jag tror generellt att vi är för hårda mot oss själva. Jag vet att jag är det, eller var. Min absolut största kritiker gällande det mesta.

Idag funkar jag annorlunda. Jag har fokus på det som är bra. På positivt och gott som jag gör och känner. Det betyder på intet sätt att jag ignorerar fel och brister, eller har slutat lära av mina misstag, men jag lägger majoriteten av min tid och tankekraft på det som är bra.

Den här hösten är jag GALET STOLT över att jag har styrketränat en gång varenda vecka i nu mer än 3 månaders tid. Från början på september till nu. HURRA FÖR MIG!

Jag är också riktigt nöjd över att jag numera gladeligen trampar en halvtimme inomhus efter Stina somnat flera gånger i veckan. Också grymt bra gjort av mig!

Vad har du gjort den här hösten som har gjort gott för dig och som du vill klappa dig själv på axeln för?

Höstmys med She Rides i Fugelsta!

I söndags bjöd vi in till maximalt höstmys, stigcykling med efterföljande korvgrillning i Fugelsta, en liten by som ligger rakt över sjön hemifrån mig sett. Här finns Fursteli cykelstigar, ett område som har blivit ett litet cykelmekka i all sin enkelhet och anonymitet. Det är ett gäng bybor som tillsammans med andra cykelentusiaster har grävt, fixat och trixat så att det numera erbjuds både enklare och mer avancerad stigcykling.

Fugelsta har länge stått på min önskelista men faktum är att jag inte tagit mig hit, förrän nu! Kanske ligger det för nära, men ändå för långt bort? Du vet sådär så att det krävs ett mindre projekt för att ta sig dit och för mig som småbarnsmamma är de där projekten sällan något som hinns med, i varje fall inte utan barn och familj.

Men nu äntligen! Min vän och ambassadörskollega i She Rides, Erika, är en van Fugelsta-cyklare. Här kör hon ofta, med eller utan barn. (Appropå det ser jag verkligen fram emot att hoja med Stina, när hon kommer upp i den åldern). Den här kvällen skulle Erika ta oss med ut på de fina stigarna och min uppgift var att köra längst bak och se till att alla hängde med och hade det bra.

Vi hade satt ut samling till klockan 16:00 och ju längre söndagen gick och vädret bara blev bättre och bättre så fylldes deltagarantalet successivt på. Till slut var vi en grupp på 22 personer som trampade iväg från parkeringen nere vid pumptracken och via snirkliga och bitvis riktigt rotiga stigar upp emot Nässmyra där John från cykelbutiken Velo inne i stan hade slagit upp ett tält fullproppat med democyklar. Nån i gänget lånade en hoj, en annan fick lite hjälp med att få i mer luft i dämpare och däck, och så var vi sedan äntligen i väg på riktigt.

Lars och jag hade engagerat mamma som barnvakt där hemma så vi kunde köra båda två, vilket var toppen när det blev en sådan stor grupp. L fick uppgiften att köra i mitten och slå stopp på Erika längst fram om det blev alldeles för stor spridning. För det är så vi kör, vi håller ihop gruppen och ser till att tempot anpassas efter den som har det tyngst för dagen – ALLA ska med!

Fugelsta erbjuder verkligen det mesta! Alltifrån grus- och skogsbilväg till spång, träbroar och riktig stig. Sedan finns det hopp och drop också, men alla med enklare linjer där det går att föra runt. Det finns rötter och stenar men också några släta och lättcyklade partier. Men visst bör du ha lite vana för att ta dig fram här, alternativt vara beredd på att det kan ta lite tid och att du kanske väljer att hoppa av cykeln och gå på sina ställen. Men vet du vad, det är helt okej. Övning ger färdighet! Erika guidade oss tryggt och säkert i ungefär 1,5 timme och det var stora leenden på de allra flesta när vi samlades runt elden efteråt. Cykellycka när det är som bäst!

Jag stängde söndagen med en riktigt god känsla i kroppen. Och du, visst är min nya väst snygg i all sin enkelhet?! Svart funkar till allt 🖤

Ett sommarminne

Hösten är definitivt här och jag njuter för fulla muggar. Den här sommaren blev lite sisådär om jag ska vara ärlig, av olika anledningar, men visst finns det en hel del ljusglimtar ändå att titta tillbaka på. Som till exempel ett av sommarens allra finaste cykelminnen, det var från en dag i juli.

Jag hade några kvällar tidigare skrivit till min vän Erika på messenger och frågat om hon var sugen på att köra grusvägsdistans med mig på helgen. Hon kunde inte den dag jag föreslog men skrev att hon hade ett långpass inbokat med en annan tjej, Sandra, som hon och Helena skulle köra suuuperlånglopp mtb (30 mil) tillsammans med uppe i nord-Norge några veckor senare, och frågade om jag ville joina. Jag blev pirrig i magen direkt, bara grejen att jag hade hört av mig till Erika var ju för att jag cyklat på tok för lite på egen hand och bara hade kört med Stina i vagn, sådär 1-1,5 timme. Jag behövde och var sugen på att komma ut liiiite länge, men ett långpass med två sådana där starka tjejer kändes riktigt nervöst vill jag lova. Jag bestämde mig i allafall för att haka på men förberedde också L på att han kanske skulle behöva komma med bil och hämta mig ifall jag inte orkade…

Det var nästan lite svårt att somna kvällen innan. Sedan sov Stina såklart som en kratta också. Jag skulle möta upp Erika nere vid elljusspåret här i Brunflo och så skulle vi trampa in mot stan för att möta upp Sandra nånstans i Odensala-trakten. Erika kom för dagen på en lånad superlätt och lättrullad hardtail och jag kände direkt att jag hade svårt att hänga med den första milen. Fjärilarna i magen ökade. Om det var någon som hade behövt en riktigt lättrullad cykel så var det ju jag, vilket jag normalt brukar ha i jämförelse med andra, men inte mot denna raket. Ujujuj vad det kände på. Vi cyklade så fort att vi var tidiga till mötesplatsen och hann med både en kisspaus och att lätta på kläderna, för wow vilket väder det skulle bli. Solen gassade från en klarblå himmel redan före 9 på morgonen.

Så dök Sandra upp och vi rullade i väg. Nu i ett lite lugnare tempo, det visade sig att vi bara hade haft lite bråttom in för att hinna i tid. Jag pustade ut lite och livet kändes plötsligt så himla fint. När vi hade kört ut på Frösön och så småningom över bron till Annersia och styrt mot Orrviken till så kikade jag ner och såg att 22 kilometer var avklarade och jag var så pigg, glad och det gick lätt. Jag visste att den tänka rundan skulle mäta över 7 mil, men plötsligt oroade det mig inte alls längre. Vi pratade på om både det ena och det andra, hur fina omgivningar vi fick uppleva, om det långa loppet de snart skulle i väg och köra och om cykellivet rent allmänt. Jag njöt av att äntligen få känna mig pigg och stark i kroppen.

Visst var det en del backar där benen började protestera, som direkt när vi svängt upp mot Måläng, och sedan långt långt senare efter att vi hade korsat E45:an i Fåker och kört mot Dödre en bit och därefter svängt vänster mot Tansbyn till. Men de kämpade på ändå, mina ben, och jag måste säga att jag njöt mest hela vägen. Erika drog mycket, Sandra också och jag åkte mest med där bakom. Jag fick massor av hjälp, det ska sägas, men är det inte just det som är det fina med cykelkompisar va?! Till och med i den sista backen i Ångsta-trakten, även fast det sög riktigt ordentligt då i benen, men ändå så hade jag lite pulver att trycka till med. Det var första gången på väldigt väldigt länge som jag kände det, trots att vi nog då måste ha kört en 5-6 mil.

Jag är så himla glad för att jag vågade, trots att jag inte alls litade på kroppen som fått alldeles för få cykelmil i sig. Den klarade det ändå och det blev en underbar dag som jag lever länge på!

Fredagar i september

Det är fredag. Det är september. Och jag bara ÄLSKART! Fredagarna har seglat upp som en klar vinnare över veckans bästa dag. Har den inte alltid varit det, tänker du kanske nu? Och det är väl möjligt, men jag är så nyförälskad i fredagar nu efter sommaren att allt annat är glömt och förlåtet.

Hör här! På fredagar får jag vakna hemma med Stina av att hon (förhoppningsvis) glatt ropar ”mamma”, inifrån sitt rum som ligger alldeles intill vårt. Jag tassar in till henne, smyger åt mig en morgonkram och går sedan för att dra upp rullgardinen. Oftast vill hon vara kvar i sin säng en stund till, nu när hon vet att jag är nära, så då går jag tillbaka till dubbelsängen igen och myser en stund under täcket.

Efter en stund vill hon vara med. Fast bara pyttekort sedan hon lärde sig att själv svinga benen över kanten och hoppa ner på golvet. Nu börjar morgonsysslorna. Alla kläder och böcker ska sorteras. Läs: rivas ner från sina hyllor och eventuellt att någon kommer upp på en ny plats igen. När hon ledsnat och börjar bli sur är det dags att gå till badrummet, sitta en stund på pottan och sedan borsta tänderna. Ja alltså, det är Stina som sitter på pottan. Inte jag.

Vid det här laget har lillpinglan förmodligen ropat ”GUNGA” arton gånger, eller något ditåt. Vi går ner och dukar fram frukost. Vissa dagar är hennes morgonhumör på topp och hon sitter nöjt och pillar med en bok och Nalle Puh inne i sin koja. Andra gånger, som i morse, var det lite sämre tålamod och hon ville hålla min hand eller vara uppe i min famn under tiden. Sedan pillar hon i sig det mesta själv nuförtiden.

Sedan blir det bokläsning och lite lek innan det är dags för en torr blöja och sovstund. Fredagar har blivit min springdag, så jag gör först i ordning Stina i vagnen och ställer ut henne på bron. Därefter gör jag klar mig själv. Träningskläderna är redan på, vilket förövrigt är ett av mina bästa tips för att få in motion i vardagen – det ska vara låga trösklar – och sedan drar vi iväg. Då har Stina oftast redan somnat. Vi är ute en timme. Jag blandar gång och jogg då min kropp inte känns helt hundra vid löpning just nu.

Väl hemma får skruttan bestämma utelek. Det brukar bli gungning, grusätande och pill med rönnbären. När klockan är runt halv tolv går vi in, jag duschar och sedan fixar vi lunch. Där nånstans kommer L och vi kör skiftbyte på hemmafronten.

Nu är det jobb för hela slanten! Jag älskar att komma in på kontoret, hämta kaffe och starta datorn – så pepp på jobbet nu alltså! Ny tjänst och nya utmaningar, vilket jag tydligen behövde.

Den här hösten kommer att bli grym och fredagarna är så lyxiga. Jag får precis allt jag vill och behöver! Tid med lillpinglan, tid till träning, tid till jobb och sedan hem och hinner precis till mysstund med Stina innan hon ska sova. Därefter är det fredagsmys med L och middag i soffan och någon film eller serie.

Har jag sagt att jag älskar fredagar?! 🤩😜😂

LOCKNETRAMPET – Tävlingspremiär på hoj 2019

Sent ska syndaren vakna. Bättre sent än aldrig. Eller ska jag kanske säga som Gert Fylking sa? ÄNTLIGEN!

Kanske kommer du ihåg hur jag i början på juni var helt inställd på och så pepp för att köra Jämtlandsserien MTB i år? Sedan tog jag nån sorts reality check på en stigsnutt i stan och fick kalla fötter. Var fanns min kondition, stigteknik och bålstyrka? Det blev en DNS i inledningen och sedan kom jag aldrig igång.

Det hann bli slutet på augusti innan jag kom till skott och vågade ställa mig på en startlinje med en hoj, och som jag gjorde det!

Men låt oss ta det från början. Min kompis Erika nämnde att hon skulle cykla ett lopp som hette Locknetrampet, en deltävling i Lockneklassikern som förutom cykling också består av löpning och längdskidåkning. Jag sökte upp evenemanget på Facebook och tyckte att det såg lite spännande ut. Ni vet, ett sådant där litet byalopp med olika klasser för både stora och små. 48 km grusvägsrally. Inget jag är van att tävla på och kanske just därför det kändes enkelt och helt prestigelöst. Jag frågade L om han och Stina ville hänga med, vilket de ville. Det var soligt och varmt, en helt perfekt sensommardag. Starten skulle gå klockan 11 så det blev rätt lagom att bädda ner Stina i vagnen och så cyklade vi tillsammans till starten där jag efteranmälde mig och L trampade vidare en stund med den sovande lillpinglan.

Väl inne i startfållan kommer tvivlen. Vad har jag gett mig in på? Jag ska alltså rejsa över nästan 5 mil, en distans som inte borde vara något bekymmer men som jag inte alls betar av särskilt ofta numer. Mitt cyklande består mest av att trampa lugnt i 1-1,5 timme med tunghoj och kärra med sovande Stina i. På den tiden kommer jag 25-30 kilometer och tar mig an det med lugn puls. Nu väntar en maxprestation – eller näst intill – över nästan dubbla distansen, hur ska detta gå??? Jag blir plötsligt livrädd och glömmer bort att kolla vilken växel jag har i och lite annat sådant som är bra att tänka på. Det är ändå 2 år sedan min senaste tävlingsstart…

Ungefär samtidigt får jag ett sms från L om att jag ska ställa mig i främsta startled. Ett misstag jag ofta gjort historiskt är att jag glömmer bort att på små, lokala byalopp är ju inte motståndet jämförbart med ett större lopp. Jag platsar längst fram men glömmer det ofta, ställer mig långt bak och blir skitsur när starten går och jag inser att jag inte tar mig fram. Tacksam för påminnelsen gör jag som han säger och följer med Erika allra längst fram. Där och då bestämmer jag min strategi, jag ska gå med i hennes rygg så länge jag bara kan. Bära eller brista. Jag fattar att det kommer att bli tufft att gå med ens nån kilometer. I somras när vi skulle ut på långpass hade jag full huggning att åka med henne ens första milen in till stan…

PANG. Starten går och jag inser till min förfäran att jag har en alldeles för lätt växel i. Det händer ingenting när jag trampar och jag tappar direkt några placeringar och framförallt många viktiga metrar på Erikas rygg. Inledningen är svagt utför och det hjälper inte mig att hon för dagen har lånat en snuskigt lätt och lättrullad hardtail. Hon försvinner i väg och jag trampar som en blådåre med blodsmak i munnen och en skenande puls. Efter 5 kilometer har jag lyckats täppa luckan. Jag är helt slut och hoppas att tempot ska sjunka. Det gör det INTE.

Nu är vi en grupp som kör tillsammans. Erika drar mycket och självklart skulle jag vilja hjälpa till men jag har verkligen inga krafter. Jag har cyklat på toppen, eller till och med över om det nu är möjligt (?), min egen förmåga ända sedan startlinjen. Jag försöker ligga tätt tätt i rygg på Erika och vill helst inte släppa in någon herre mellan oss av rädsla för att han sedan ska tappa och jag då blir avhängd på kuppen. Tyvärr händer exakt det när jag efter drygt en mil ska dricka första gången. Det krånglar lite när jag ska sätta tillbaka flaskan och vips så har det blivit en liten lucka och så kommer en, två och tillslut tre herrar in där. Ytterligare någon kilometer senare kommer en längre backe och killen framför mig orkar inte hålla lucka. Jag inser att jag är sist i klungan och att någon hjälp att komma i kapp inte finns. Jag kastar mig förbi honom på toppen av backen och påbörjar kampen. Efter några kilometer har jag täppt till men är nu verkligen helt slut. Jag ligger sist i klungan, där tempot nu tycks ha sjunkit något, och plötsligt kommer ett par cyklister ikapp, varav en dam. Jag ligger plötsligt tre bland tjejerna och blir stressad. Jag är såååå trött och vi har inte ens kört en tredjedel av loppet. Återigen gör jag några taktiska missar och är en av dem som tappar klungan. Jag kämpar och kämpar och kämpar och når tillslut ryggen på den här andra tjejen och i nästa utförslöpa kastar jag mig förbi henne då jag vet att min cykel rullar bra. Samtidigt ropar jag till henne att lägga sig i mitt sug, då min plan är att vi tillsammans ska kunna få till en jojo- eller dragspelseffekt och på så sätt jobba oss i kapp. Tack och lov är klungan lyckligt ovetandes om att vi kämpar där bakom och de nyttjar inte alls varandras sug för att kunna köra fort. I slutet att nedförslöpan är vi med igen och berömmer varandra.

Nu biter jag mig fast. Kämpar. Tar en bättre position längre fram. Dricker inte på länge. Vågar inte riskera något. Den andra tjejen och ett par herrar får släppa och jag fortsätter. Kriga. Efter 25 kilometer går det inte längre och jag blir helt ensam. Jag tittar på klockan och ser att jag kört fort, närmare 30 km/h, vilket är så mycket snabbare än jag kört på mtb på mycket länge.

Det återstår 23 kilometer av loppet. Utmaningen för mig är att komma ihåg att det är tävling och fortsätta kriga trots att jag inte ser någon medtävlande. Jag gör vad jag kan men märker att jag då och då försvinner i väg i tanken och farten sjunger. Av en händelse vänder jag mig om när 16-17 kilometer återstår, då jag blev osäker om jag kört rätt i en korsning och söker efter banmarkeringarna med blicken. I ögonvrån ser jag damen. Faan nu gäller det, tänker jag, och bestämmer mig för att köra så in i helvete och inte vända mig om en enda gång till. Kommer hon, så kommer hon, men jag lovar mig själv att sätta hårt mot hårt.

Nu jävlar cyklar jag för allt vad tygen håller. Jag börjar också passera cyklister som kör i 24 kilometersklassen. Det är en hel del barn, pensionärer och hela familjer som kör tillsammans. Sånt gör mig genuint glad och jag hejar glatt på alla när jag swishar förbi. Nu är det kul på riktigt! Jag njutet, känner mig stark och räknar ner kilometer för kilometer mot mål. När två återstår kommer Lars och Stina och hejar. VÄRLDSBÄST!

Strax innan jag viker upp mot målet så vänder jag mig om och ser att det är helt tomt bakom mig! HURRA! Så jäkla glad. Jag är andra dam. Distanserad med några minuter av grymma Erika, men jag har också lyckats köra ifrån den här andra tjejen med flera minuter. Shit va kul det är att tävla, tänker jag, och undrar varför i hela fridens namn varför jag väntade så länge med att våga. För att jag var andra dam spelade egentligen ingen roll. Jag hade varit lika glad om jag hade varit 22:a bara jag hade kört på samma sätt, utmanat mig själv och faktiskt tagit i hela vägen.

God it’s good to be back!

Erika, grymt stark, snäll och snygg i SHE RIDES-kläderna. Så glad att jag hängde på och anmälde mig. Glad också över att vi båda hade familjerna med och att Wilma och Valter var så gulliga med Stina 🤩

Höstpeppen!

Hej! Här är jag och fredagsfeelingen är total. Fredagar kommer lätt vara septembers bästa veckodag, vet du varför? Jo, då är jag lite ledig och lite på jobb. Jag får hänga med lillpinglan, hinner träna utan stress och sedan vara kreativ, produktiv och på hugget en stund – precis vad jag behöver för att må bra! Och vet du vad, jag är så ruskigt pepp på att berätta en massa saker för dig:

  • Som om när jag ÄNTLIGEN tog mig i kragen och ställde mig med cykel på en startlinje efter ett 2 år långt tävlingsuppehåll (och hur jäkla gött det var)!
  • Om sommarens bästa kompisträningspass
  • Hösten med SHE RIDES Östersund/Åre
  • Fjällcykling (och skidåkning om man vill det) med SHE RIDES i Idrefjällen i oktober
  • …och mycket mycket mer! Jag lovar att jag ska hänga här mycket mer nu framöver. Sommaren 2019 är ett avslutat kapitel (som jag kanske också ska säga något om?!) och nu tar jag nya tag med ALLT!

Dags för en uppdatering om Stina 11 månader

Så kul. Jag läste precis det här, från när lillpinglan var 8 månader. Tänk vad tiden springer i väg! Jag ska försöka uppdatera lite oftare med hennes framsteg, det är så lätt att glömma märker jag och roligt att läsa och påminna sig.

Precis efter det där jag skrev sist började hon äntligen krypa och plötsligt var det som en helt ny unge. Hon som innan satt lugnt och stilla blev plötsligt som förbytt! Den nya Stina älskar fart och fläkt. Hon kryper i hyperfart och helst över saker. Ju högre desto bättre. Det finns inget roligare än att klättra, kanske kommer hinderbanor att bli hennes grej trots allt. Bäst är förstås att klättra i trappor. Helst riktigt långa och branta sådana. Snabbt ska det gå!

Utomhus är också roligt att vara. Först var det obehagligt med gräs och grus, så himla stickigt i handflatorna liksom, men nu har det också gått över. ”Gucka, gucka, gucka” ropar hon glatt när hon får syn på gungställningen och att krypa på vår grusväg ut till asfaltsvägen här bredvid är ju bara så spännande. Helst ska en eller annan sten in i munnen också.

Appropå väg och fordon, sådana är himla spännande – båda att titta på och åka! ”Brum brum brum”. Åkgräsklippare har hon åkt med mig hela sommaren, fyrhjuling har det också blivit en del, motorbåt blev det premiär för på minisemestern i Höga Kusten, och ikväll premierade den lilla med pappan på crossen här ute på gräsmattan. Karusell var också kul, det testade vi på Storsjöyran, tillsammans med kusinerna.

Hon är en riktig liten pratkvarn även om det inte är alldeles lätt att hålla isär om hon menar napp, knapp eller pappa. Det kan liksom flyta ihop även om napp oftast är bapp, knapp är app och pappa är pappa.

Förresten, några tänder har hon fortfarande inte fått men äter med god aptit gör hon ändå. Det mesta faktiskt. Fast inte kokt ägg, det gillar hon verkligen inte alls.

Att gå har varit skojigt länge, bara man har fått hålla i sig med båda händerna. Annars har hon bestämt satt sig ner på rumpan. Så häromdagen tog hon de första stegen då hon bara höll mig i en hand, och nu är hon rätt trygg med det plötsligt. Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan hon vågar sig på att släppa helt.

Att titta i böcker är fortfarande roligt. Sist var ju Alfons favoriten, och den är fortfarande kul, men boken om hönan Kluckan som lär sig flyga är ändå allra bäst. Om du frågar Stina alltså. Varken mamman eller pappan tycker att den är särskilt skoj. ”Kuckan, kuckan, kuckan” gastar den lilla gullungen och kryper och hämtar boken. Sedan vill hon sitta i famnen och bli läst för.

Vår lilltjej som plötsligt har blivit stor! Så häftigt alltså. Hon som i 7,5 månader sov fantastiskt bra, men sen sov knackigare än knackigast både dag och natt. Vet ni, det har vänt igen nu! Sedan några veckor sedan eller så. WOW! Först var jag rädd för att jinxa det och ville knappt prata högt om det, men nu tänker jag att det bara är att njuta medan tid är. Sånt där verkar ju kunna ändra sig ändå snabbare än snabbast. Nu somnar hon oftast själv på kvällen vid 18:30-18:45 och sover utan uppvak (eller 1-3 korta för att hon inte hittar nappen) fram till ca halv fem då hon är uppe och dricker en flaska, sedan sover hon igen till sju-halvåtta. Halelulja.

… 5 timmar senare… klockan är nu 21:07

Japp, jinx var det ja. Stina vaknade för ungefär en halvtimme sedan och var helt otröstlig. Fastän jag tog upp henne i famnen fortsatte hon att gråta krokodiltårar. Jag fick sätta mig med henne i famnen i mörkret i soffan inne på hennes rum tills hon kom till ro och slappnade av igen. Mysigt ändå. De där små stunderna som hon är stilla, nära, och som påminner om när hon var en pluttebäbis.

Nä, det får vara allt för den här gången. Dags för lite soffmys innan egen läggdags.

Nu kan du beställa SHE RIDES klubbkläder

På söndag stänger vi shoppen hos VERGE för den här gången, så det finns fortfarande tid för dig som vill beställa klubbkläder från She Rides att göra det!

Du hittar shoppen här!

Alla får köpa såklart, en behöver inte vara betalande medlem i föreningen, och det finns kollektioner för både dam och herr.

Vi har denna gång en helt ny design i blått eller rosa, en uppdaterad, snyggare version av den efterfrågade djungelblomman samt såklart den här (se bilderna) ck-designen som är godkänd av scf för tävling. Jersey och bibs är i modellen TOR, som är så kallad aerofit vilket betyder tight. Jag har normalt storlek S men känner mig mest bekväm i M på dessa. Den svarta västen som också finns i shoppen passar till allt och är vad jag skulle säga normal i storlek. Detsamma gäller endurotröjan.

Mountainbike-sm 2019 är igång!

Idag drog SM här på Frösön igång och efter att jag kört ett långt distanspass med fina cykelvänner på förmiddagen så stack vi ut på ön för att kika runt lite.

Kommer du förresten ihåg att vi förra sommaren hade ett She Rides-event där tjejerna fick prova på banan? Själv var jag lite för gravid då för att våga mig på teknisk cykling, men jag var på plats och peppade gruppen i varje fall. Du kan läsa allt om den kvällen här.

Dagens tävlingar var stafetter för både stora och små. Skönt väder, gött häng och glad och sprallig bäbis.

Är du nyfiken på tävlingarna? Klicka här för att se klasser, tider m.m.

Här kommer några bilder från dagen. Mest på lillpinglan 🙊🤩