Indalsledenloppet 2013; My story

Hur gick det, undrar ni på instagram så där har jag redan berättat lite kort om loppet. Här kommer en fylligare rapport:

Indalsledenloppet är en landsvägsstafett med 8 ordinarie sträckor (några får delas vid extraväxlingar) mellan Bispgården och Bergeforsen. Den totala sträckan som lagmedlemmarna tillsammans ska avverka är drygt 8 mil. Loppet har även en ultraklass, där alltså löparna springer hela loppet själva. 
L och jag körde upp till Bispgården igår morse för att träffa mitt lag och klubbens andra lag före starten kl 10. Jag fick min nummerlapp och blev briefad om hur man tänkt kring sträckfördelningar och tider. Min klubb, Brånan Boys & Girls, hade två lag anmälda och det var tänkt att lagen skulle vara så jämna som möjligt. Man har räknat och tror att jag på den tredje sträckan kommer att gå ut efter det andra laget, men att man tror att jag ska kunna hålla 4:45-tempo och därmed ta in tid på det andra laget… Det ställer liksom min ta-det-lugnt-plan och snitta 5:15 i lite annan dager. Jag förhandlar lite med mig själv och tänker att jag möjligen kan pressa på i 5:00-tempo utan att ta ut mig alltför mycket.
Det blir inte riktigt som tänkt. Jag går ut före tjejen i det andra laget. Min sträcka (som är drygt 8 km) börjar uppför och jag går ut alldeles för hårt. Snittar 5:04 på första kilometern, vilket är superdumt. Tog en rygg som kändes bra, men när jag kollar klockan så inser jag att det nog kommer att straffa sig. Jag löper bäst med långsam inledning och snabb avslutning. Fyra första borde gått närmare 5:30 och då hade jag kunnat avsluta i 4:30, för att ändå landa på den tänka snittiden.
Den andra tjejen går ut efter mig men kommer i kapp efter bara nån kilometer. Jag känner direkt att hon håller ett högre tempo än mig. Vi pratar lite och sen säger jag att hon ska köra hårt och så jag släpper henne. Tänker att om jag har en bra dag så kan jag ta in på henne i slutet av loppet. Tyvärr återhämtar jag mig dåligt under loppet och det tuffa öppningen uppför får jag lida för hela tiden. Jag får pina mig för att hålla farten uppe. 
Km 1: 5:04
Km 2: 5:04
Km 3: 4:55
Km 4: 5:01
Km 5: 5:17
Km 6: 4:57
Km 7: 4:50
Km 8: 5:09
Loppet enligt min GARMIN blir 8.21km, 41:25min (5:03).
Som tur är har jag lagkompisar som springer bättre än planerat, så trots att jag tappar tid på andra laget på min sträcka så är vi ändå före i mål. Tror jag iaf… Vi var tvungen att dra hemåt när bara några kilometer av loppet kvarstod. Vi insåg att klockan tickat fort och att vi måste skynda för att hinna till en middagsbjudning.
Direkt efter växlingen så går återhämtningen riktigt snabbt. Jag byter lite kläder och drar i väg på en nerjogg. Jag vill få till ungefär 15 kilometer totalt, med uppvärmning och själva loppet inräknat. Jag känner direkt när jag drar i väg att kroppen svarar på ett helt annat sätt. Trögstartade tant Sara är nu varm och det jag ansträngningsmässigt nu upplever som en jogg visar på klockan 4.38km, 22:02min (5:02) dvs snabbare än tävlingsfarten innan…
Så vad kan jag dra för lärdomar av det här? Jo, för det första behöver jag avsevärt mer uppvärmning än de dryga 2.5 kilometrarna jag körde igår. Systeryster föreslår att jag joggar sträckan innan, och det är nog ingen dum idé. Jag måste sluta vara rädd för att inte orka själva tävlingen sen. Jag vet ju att 4 mil funkar, så varför skulle jag inte palla 8 kilometer uppvärmning?!
Sen måste jag helt enkelt acceptera att jag behöver ta det lite lugnare i början och framförallt om det är uppför. Jag får se till att ha bättre koll på klockan helt enkelt. När tävlingsivern tar över och jag missar kroppens signaler får jag förlita mig på tekniken. Jag måste göra som på träning, göra upp en plan och följa den, i varje fall i början.
Jag kan återigen konstatera att jag behöver mera backträning… Ingen nyhet. Inget att hänga läpp för. Bara att göra!
Loppet visade på stor orutin, haha, men å andra sidan är det ju rätt svårt att agera rutinerat när man inte tävlat så mycket. Klart det kommer att bli bättre. Jag lär mig nya saker om mig själv hela tiden och det var ju också tanken med att ställa upp i loppet.
Det som var bra var ändå att jag fick ihop nästan 13 kilometer i strax över 5:00-tempo. På nerjoggen log jag dessutom hela tiden och skrek till L som körde bilen bredvid att det var helt sjukt hur fort och lätt det gick. Jag var helt lyrisk.. älskar när löpningen känns så. Det är kärlek och träningsglädje. 13 kilometer i det tempot hade aldrig hänt på träning här hemma. Bra pass alltså och där och då uppfylldes ändå en del av målet för dagen. Tyvärr tog L inga foton när det gick lätt, så jag har inga bildbevis på leendet att visa er Emma och Maria 😉
Tack alla som peppade mig igår via sms, facebook och instagram! För en latmask som mig så betyder allt sånt väldigt mycket för att jag ska tagga till. Stor kram!
(Visited 8 times, 1 visits today)

2 Comments

  1. Anonym 16 juni, 2013 at 11:41

    Det gick ju bra för båda lagen, ju!Kram / mamma

    Reply
  2. Sara Borg 16 juni, 2013 at 14:48

    Jo, jag tror att vi kom top 10 va? Det var nåt fel när jag skulle gå in och kolla resultaten förut så jag kunde inte öppna filen.

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *