Tankar en onsdagskväll…

Ibland kommer det över mig, det stora tvivlet. Det här kan bli ett riktigt neggo inlägg om det vill sig illa känner jag, så jag passar på att varna dig som inte behöver negativitet just nu att hoppa över det här. Men scrolla gärna ner vettja, det finns massor av pepp och glada träningstankar längre ner i bloggen. Men va faan, jag är inte mer än människa jag heller…

Trött Sara filosoferar på hotellrummet såhär på onsdagskvällen…

Träningstiden fram till Tjejmilen börjar nu bli knapp. Det som är bra är att jag faktiskt känner att jag är på rätt väg och att jag nog är i en form som är klart jämförbar och förmodligen bättre än vid den här tiden förra året. Då hade jag ju precis börjat springa igen vid det här laget efter några veckors uppehåll pga en lättare skallskada med kristallsjuka (balansrubbningar). Jag lyckades få till en bra tjejmil sen ändå och till och med förbättra mitt pers från året innan då jag var i superform och gjorde milen på 48 på träning men ändå inte lyckades springa den snabbare på tävling pga mycket jobb och lite sömn sista två veckorna innan loppet. Uppladdning och timing betyder mycket. Det har jag fått lära mig. Jag tror och hoppas att jag vet mycket mer om hur min kropp fungerar nu och hur jag får den att prestera bra. Men säker kan man aldrig vara. Vad som helst kan hända och det är precis det jag grubblar på nu. Jag kan inte göra milen på 48 på träning idag som jag kunde vid den här tiden för två år sen. Däremot vill jag som sagt verkligen tro att jag kan toppa formen bättre än jag kunde då. Det gör att jag ändå vågar tro på pers (milen runt 47 på tävling) men inte på att jag är i sån form att jag ska kunna komma ner på 45. Suck.

Men spelar det egentligen så stor roll då. Nä, det gör ju faktiskt inte det. Jag var besviken med tiden från 2011, men det gick snabbt över. Tiden från 2012 var jag sjukt nöjd över med tanke på förutsättningarna och jag njöt hela loppet. Ändå har jag ingen koll på vad den var. 47-nånting. Det är allt jag vet. Tiden är alltså inte så viktig. Egentligen. Jag glömmer den ju ändå. Känslan är viktigare. Jag vill genomföra ett lopp som förra året. Då löpningen var en ren njutning från start till mål och där jag hade ett leende på läpparna i åtminstone 8 kilometer. Sen fick jag kanske kämpa lite, men hej, är det tävling så är det och det vore väl inte helt rätt att komma i mål utan en fartökning där på slutet när nu kraften uppenbarligen fanns den där dagen?! Men jag är verkligen en njutningslöpare. En som kan nöta timme ut och timme in. Att plåga mig på en mil eller kortare. När pulsen rusar och hjärtat slår, nä, det är inte riktigt min grej, men jag tränar på´t. Ingenting är omöjligt, det är bara olika svårt – har jag hört iallafall. Jag har inte gett upp, tro inte det. Den där milen ska bara göras på 45 eller snabbare, förr eller senare. Så är det bara. Helst vill jag såklart att det ska ske den 7 september i år, på Tjejmilen 2013.

(Visited 13 times, 1 visits today)

2 Comments

  1. Anonym 15 augusti, 2013 at 08:32

    Jag känner igen mig i dina tankar, Sara. Och jag är helt övertygad om att det kommer gå jättebra på tjejmilen och att du rätt som det är gör milen under 45. Det är lätt att bli ivrig (tänker på mig själv..) men att precis som du gör, lyssna på kroppen och liksom bara hänga med i flowet är det bästa. Farten kommer på köpet. Och något som jag lärt mig är att det inte alltid är bättre med mer träning/mer strukturerad träning för att nå målen. Det kan vara under de konstigaste omständigheterna som man får till det. Kanske just för att man INTE är så himla fokuserad på mer än att faktiskt ha kul!

    Kram Ida

    Reply
  2. Sara Borg 15 augusti, 2013 at 15:39

    Tack Ida för din kloka ord, som alltid. Vi ses på måndag! 🙂

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *