Nyårskarameller – mitt tränings- och tävlingsår!

Tänk att ännu ett år i mitt löparliv snart har gått till ända! Jag brukar sällan titta bakåt, men att faktiskt göra det nån gång ibland är inte så dumt ändå. När jag nu summerar året, i år månad för månad, så får jag lägga två nya pers till min lista, på marathon och på halvmarathon.
Januari 2013 var det dags för mig att dra igång träningen mot årets stora mål, att slå fjolårets tid på Stockholm Marathon. Taggad till tusen gjorde jag upp en träningsplan baserad på tre veckor tuffare träning följt av en veckas återhämtning med lättare pass. Jag upptäckte snabbt att uthålligheten var det inget fel på. Trots avsaknad av strukturerad löpträning sedan sommarenkom jag snabbt upp i långpass varje helg på ca 2 mil. Månaden avslutades med ett ”träningsläger” med kärleken på Fuerteventura.
I februari insåg jag att jag fegade för mycket på träning. Jag bloggade om att jag befarade att jag därför skulle få svårt att nå mina mål. För att bli bättre måste man pressa sig. Jag påbörjade jakten efter den perfekta kroppsterapeuten också, för att jag hade bestämt mig för att ge min kropp mera kärlek. Ungefär samtidigt blev jag galet frälst i viktade dips, och jag hittade ett nytt favoritgym då jag för första gången testade anläggningen i Odenskog.
Mars var månaden då långpassen kröp upp mot 3 mil och det var verkligen mysjoggens månad. Huvudvärk på eftermiddagarna botades med löpning efter jobbet, min meditation! På långfredagen löptes en långpanna, helt enligt påsktraditionen. Det var tredje året som vi sprang från Hoverberg och hem till Brånan.
Sen blev det plötsligen april och jag gick in i en ny mental fas. Nedräkningen inför Stockholm marathon började på allvar och jag startade upp ett litet projekt för att stärka upp bålen, något som är viktigt för löpare. Det onda i knäna som smugit sig på accelererade och jag valde att ta sju dagars löparvila. Kom tillbaka riktigt pigg efter det och rev av mitt längsta träningspass någonsin på 34 kilometer.

Maj var månaden då jag började träna tillsammans med de grymma brudarna Ida och Maria. Vi sprang i backe men också på bana, och oj vad jag upptäckte att jag tyckte att det var kul! Jag gjorde galet grymma tider, med mina mått mätt alltså, tillsammans med tjejerna vid våra gemensamma pass på Hofvallen. Vädret var strålande och många pass löptes i strålande vårsol. Jag tog mina sparpengar och slog till på en landsvägshoj, som jag varit sugen på länge.
I juni var det äntligen dags för loppet jag fokuserat på hela våren. Med bättre träning än året inne hoppades jag på pers såklart, men fick lite strul bara några dagar före loppet. En nerv kom i kräm och jag hade ruggigt ont i ett ben. Det gav knagglig sömn och negativa tankar. Trots det lyckades jag slå förra årets tid, om än med ganska liten marginal. Mitt nya pers lyder 3:57:25. Kroppen kändes finfin dagen efter, vilket verkligen är ett kvitto på att mängdträning lönar sig, även om man inte blir så snabb. Sommaren 2012 tog det flera månader innan kroppen återhämtade sig efter maran. 2013 vilade jag sju dagar från löpning för att jag hade bestämt det på förhand, inte för att jag kände att jag behövde det. Jag tävlade ganska snart igen i Indalsledenloppet, Offerdalsmilen och sist men inte minst St Olavsloppet. Det är en landsvägsstafett mellan Östersund och Trondheim. Jag sprang dubbla sträckor, dvs två sträckor på samma dag, och hade en bra dag i löparskorna. Min snabbaste kilometer gick i snitt på 4:08 min/km vilket är fort för att vara mig. Jag hade bra draghjälp av en lite bättre dam där.

Sedan blev det juli och då tävlades det inte så mycket. I stället hade jag semester och fick uppleva vädersvängningar från ruggigt kallt, regn och blåst till strålande sol och temperaturer runt 30 varje dag. Jag njöt i fulla drag, tränade på förmiddagarna och körde jetski på eftermiddagarna. Grillat stod på menyn och vi käkade vid sjön nästan varje kväll. Mitt i ledigheten, då vädret var som sämst, sprang jag halvmaran Jämtland på fötter. Det var vindar uppemot 8 sekundmeter och temperaturen låg under 10 plusgrader. Ni som känner mig vet att det är i de sämsta väderförhållanden jag presterar som bäst. I stark motvind, och med ”skitränna” (dålig thaimat, troligen mycket socker) hela förmiddagen, så lubbade jag ändå hem ett pers på distansen med mina 1:50:13. 

Augusti var månaden då jag efter 19 år av felaktiga rörelsemönster (opererad för kotförskjutning 1994 och 1996) för första gången gick till en sjukgymnast för att få hjälp. Det konstaterades att min rörlighet var snudd på katastrofal och jag sattes på att rörlighetsträna två gånger per dag. Kroppen svarade snabbt, och rörligheten ökade, men prestationen på löpningen gick upp och ner från dag till dag, då den inte riktigt kunde hantera de nya lägena. På grund av det (?) gjorde jag min sämsta tävlingsprestation någonsin på Vasastafetten. Kettlebells var månadens stora träningsgrej.
Sen så blev det september och det var dags för Tjejmilen. Trots en relativt god form så gick det inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Måltiden blev drygt en minut sämre än mitt pers från året innan. Två dagar senare (då togs bilden ovan) sprang jag mina snabbaste tusingar på bana, så det var helt enkelt dagsformen som inte var tillräckligt bra. Jag upptäckte att min lilltå var inflammerad, och jag fick tömma den på var genom nageln. Jag hade haft ont sen Vasastafetten en månad tidigare, men inte fattat (!). Jag påbörjade ett träningsprogram med rehabstyrka, för att hjälpa kroppen ytterligare mot nya rörelsemönster. Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att inte ställa upp i Lidingöloppet, och sålde mitt startbevis. Hopprep var månadens nya träningsgrej.
I oktober började jag äntligen få valuta för träningen. Jag blev snabbare än nån gång tidigare under säsongen och distanspassen löptes med låg ansträngning och visade finfina kilometertider. Tyvärr var tävlingssäsongen över. Bloggläsarna ökade och så gjorde även mina timmar på jobbet. Jag gick in i en ruggigt kul period, med långa dagar, som höll i sig ända till jul. I takt med det minskade blogginläggen och mina träningstimmar. Jag började äta D-vitamin, zink och magnesium för att hjälpa kroppen genom den tunga perioden.

Så kom november och slutligen december. Jag tränade mindre än på väldigt länge, men höll i med vardagsmotion ändå. Cykel till och från jobbet, trots is och vurpor, tåhävningar vid matlagningen, höftlyft och bål, promenader och en och annan kortare löprunda utan klocka. Jag kämpade på och var tacksam för att det ändå fungerade så pass bra, trots allt. Minst tre träningspass i veckan, om än ganska korta, är mer än vad många andra lyckas med, så jag var glad, nöjd och tacksam. Men kanske inte i världsbäst form 😉 Och så går jag in i det nya året. Planen för januari är lagd, och nu är jag igång igen! 2014 – du kommer att bli mitt bästa år någonsin, på många sätt och vis!

(Visited 14 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *