Från depp till pepp – måndagsklubben är bästa medicinen

Efter gårdagens tungsinne känner jag att jag måste lätta upp stämningen en aning. För ja, det var riktigt tungt igår då jag kände mig trött som i graven redan från start, men som vanligt så gav träningen ny energi. Efter 11 timmar på ett kontor, stirrande på en skärm, så är min hjärna ofta mer eller mindre överaktiverad och slut. Allt jag vill är att lägga mig under en filt och sura. Men så vet jag längst inuti mig att bara jag kommer ut i friska luften så vänder det. Huvudet slappnar av och kroppen tar över
Jag ville så gärna banga träningen igår kväll. Jag hade faktiskt nästan bestämt mig för det. Men så såg jag på fejjan att det var många som skulle stanna hemma, och då fick jag nästan lite dåligt samvete, ni vet så där att ansvarskänslan tog över. Tänk om ingen skulle komma? Eller nån ensam stackare. Nä, så fick det inte bli, nu när vi äntligen är igång med måndagsklubben. Jag bet ihop, bytte om och stack ut. Två kvarter bort var jag som en ny människa. Märkligt lätt i benen och jag som annars brukar ha det så tungt första 5-10 minutrarna på mina rundor. Jag upphör aldrig att förvånas över att den bästa känslan infinner sig när man minst anar det. Det måste ha med förväntan att göra?!
Vi blev tillslut fyra brudar, alla med en släng av måndagströtthet i bagaget. Vad var det med gårdagen egentligen? Hade alla drabbats av den stora tröttheten? Märkligt. Hur som helst, upplägget som coach Ida hade gett oss var tvåhundringar. Tre serier med fem i varje, alltså totalt 15 intervaller. Löpskolning först och löpstyrka efteråt också såklart, som vanligt.
Tvåhundra meter är förövrigt en märklig distans. Inte riktigt tillräckligt kort för att man som halvtränad motionär orkar springa exakt allt man kan hela vägen (när man ska orka upprepa det hela 14 gånger till) men ändå inte så långt så att man hinner bli jättetrött. Efter första serien tyckte vi hela gänget att det var lätt, men nånstans där i mitten på andra serien började vi bli flera som kände av att muskelkontakten blev sämre. Att man började bli lite spagetti i benen eller vifta med armarna för att man inte orkar hålla bålen riktigt. Vi pratade en hel del om teknik mellan intervallerna, och jag tror att det hjälpte hjärnan att bli mer medveten. Vi rev av alla 15 och var så totalnöjda efteråt. Ett bra pass, som alltid. Nästa vecka hoppas jag att det blir backe igen. Det skulle sitta riktigt fint.
En bild från i höstas, men den passar så bra. Ni vet när känslan i kroppen är att man flyger fram, och där sinnet är lika lätt och pepp som kroppen. Älskar’t!
(Visited 10 times, 1 visits today)

1 Comment

  1. Anonym 4 mars, 2014 at 14:55

    Uuunderbart!

    Kram kram Ida

    Reply

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *