EN MÄRKLIG CYKELTUR

I fredags kände jag mig helstel i kroppen efter det där loppet i torsdags kväll. Jag bestämde mig därför för att jag skulle cykla en mysrunda efter jobbet. Jag tänkte att det skulle vara skönt för benen att röra på sig lite. Synd bara att regnet vräkte ner. Fördelen med att cykla en fredagkväll i spöregn är att nästan ingen annan är ute. Tjofritt på vägen så att säga!

Men jag har bra grejor för kyla så jag tog ullunderställ, vinterjacka, tumvantar och dubbla ullbuffar – en på huvudet och en för halsen. På fötterna drog jag skoskydd för att hålla värmen inne och vätan ute. Bra i teorin men hur gick det i praktiken? Jo, i ungefär två mil fungerade det mesta bra. Hade dessvärre glömt glasögon så regnet, som tidvis var hagel, gjorde ganska ont. Blöt var jag men ännu inte genomblöt och både händer och fötter var fortfarande varma. Men sen hände något. Vätan gick igenom exakt överallt och jag blev kall. Riktigt kall. Så kall att det var svårt att växla och bromsa.
Kroppen då? Oväntat pigg. Jag kände mig så ohyggligt stark på något vis. Att cykla är inte samma sak som att springa, så där jag var stel under dagen kändes inte av alls. Det var en härlig känsla att sitta på hoj igen, det var över en vecka sedan sist. Att kunna trampa på utan besvär, utan tunga ben, i de förvisso ganska milda backar som är runt Brunfloviken, det var en riktigt skön fredagskänsla.
Men nu till det riktigt märkliga. När jag kommer hem är det inte bara händer och fötter som är kalla. Något har hänt med mina stämband och ansiktet. Ögonen är smala som små mandlar, och huden märkligt svullen, och min röst har förvandlats till en sådan där sträv whiskeyvariant. Not so charming! En på många vis underlig men bitvis superhärlig cykeltur.
(Visited 11 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *