Springa långt eller springa snabbt

Jag har vetat rätt länge att min styrka när det kommer till löpning är förmågan att kunna springa långt. Jag är inte särskilt snabb och jag har heller aldrig varit det.

För ett tag sedan lyssnade jag på Petra Månström i maratonpodden i ett samtal med fysiologiforskaren Mikael Mattsson, ett avsnitt som kom ut i början på september. Gillar du konditionsidrott men ännu inte har lyssnat på det här så gör det. För min del var det egentligen inte så mycket nytt som sades, men jag behövde bli påmind om vissa grejor.

Under 2012 och 2013 då jag tränade för marathon så var jag mitt snabbaste jag även på kortare distanser. Det trots att mitt fokus låg på veckans långpass. Visst sprang jag intervaller också ibland men att springa snabbt var aldrig min grej riktigt.

Under senare år har jag försökt att springa mer kvalitet och mindre kvantitet, men det som har hänt är att jag blivit mer trasig, upplevt mindre lycka i löpningen och faktiskt heller inte blivit ett dugg snabbare. Tvärtom.

Mikael pratade i podden mycket om att vi genetiskt har förutsättningar att bli bra på olika distanser. Vissa har en fallenhet för sprint och andra mer för ultra. Forskningen visar att även om en lägger mycket tid på att försöka träna det en är mindre bra på så kan det vara svårt att få någon större utveckling om det ligger långt ifrån ens genetiska fallenhet. Troligen kommer en inte att tycka att det är särskilt roligt då.

Jag vet det här sedan förut att jag kan springa långt och länge utan att varken bli supertrött eller få ont, och det var så himla skönt att få bli påmind om det. Att det är okej för mig att mysjogga med en förhoppning om att på sikt kunna komma upp mot längre distanser igen. För det är ju det jag tycker är roligt. Det är ju det jag är bra på. Sedan vill jag förstås fortsätta att springa intervaller med kompisar och själv ibland för att det är skoj, men jag måste inte, och det är inte den bästa träningen för mig.

Jag tar med mig Mikaels ord om att det bästa för en person många gånger faktiskt är att träna mest på just det en tycker är roligt, för där ligger ofta ens genetiska styrkor och fallenhet. Nästan alla gillar ju att göra det en är bra på! Därmed inte sagt att en aldrig ska träna annat, variation är viktigt. Jag gillar att springa långsamt och ibland långt, nu tänker jag testa testa lite mer sånt framöver hösten.

(Visited 24 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *