Var är tekniken?

Som jag hintade lite om igår så kom jag äntligen ut på skejtskidorna igen. Vädret har inte varit det allra bästa för skidspåren den sista tiden, omväxlande tö och kallgrader har gjort dem betydligt hårdare än sist jag åkte. Trots det blev jag positivt överraskad då jag hade befarat det värsta. Det var faktiskt bara på några enstaka ställen det var så isigt att det var lite besvärligt att åka.  

Mina skidor har varit hos bästa Fredrik och fått sig en omgång. Det där supertröga som sinkade mig som sjutton sist, var nu som bortblåst. Visst inverkade spåren också, men vallningen var ovärderlig. Den här gången kunde jag njuta av åkningen och fokusera på annat än bara kampen för att ta mig framåt utan att lungorna skulle sprängas, för ja, så illa var det förra gången. Tänka på annat, som exempelvis tekniken. Från första skäret tänkte jag på hur otrygg jag är i år och jag hittar inte tillräckligt med balans för att åka på treans växel på ett avslappnat sätt. Jag har aldrig varit särskilt bra på att åka utför, nu är det nära katastrof. Först när jag kom ut på andra varvet och hade åkt dryga 6 kilometer insåg jag att jag åkte jätteknasigt med armarna och flyttade ihop och in dem närmare kroppen, plötsligt trillade det på plats allt mer, men ujuj vad jag känner mig stapplig. Nåväl, stor skillnad nu mot förra gången så snart har jag väl hittat det tänker jag?!

Brunflo elljusspår var i oväntat fint skick (för skejt) trots den senaste tidens omväxlande tö- och kallväder. De klassiska spåren var det värre med. Jag pratade med en herre när jag kom och han sade att det varit lite väl halkigt
(Visited 15 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *