Den där känslan, när en springer och pratar om allt möjligt och allt liksom bara flyter på. Fötterna går av sig självt – höger, vänster, höger, vänster – inte så snabbt kanske men de flyttar ändå på sig hela tiden utan att jag behöver mana på. Jag hade den genomhärliga känslan i söndags på springdejt med min kompis Ida. Så skönt att få ta revansch på favoriten Spikisrundan, som jag faktiskt inte har sprungit en enda gång sedan den där kokheta dagen i maj då jag trodde att jag skulle typ dö eller något. Ibland går det lätt, ibland tungt, så är det bara.