En sådan helg

Nu kommer våren på riktigt! Snön smälter, solens strålar värmer även om vinden den här helgen har haft motsatt effekt och inuti mig känns det som om mycket går åt rätt håll. Att det runtom är annorlunda har jag försökt bortse ifrån i helgen. Coronavirus går ingen förbi men ibland försöker jag ta en paus från allt det. Det här med social distansering är jag dessutom proffs på mest jämt ändå så det är ingen superstor skillnad och inget jag direkt lider av. Jag gillar att hänga med familjen men i övrigt så trivs jag väldigt bra på min egen kant och att vara utomhus gillar jag också.

Och ute har vi varit massor den här helgen. Stina sover alltid ute på dagtid och sedan gillar hon att vara ute och spatsera, som hon säger. Hon går runt och spanar på saker på gården, är i sandlådan och vill gärna gunga. Snurrgunga är riktigt roligt! Mest kul just nu är alla vattenpölar som bildas när snön smälter bort… Plopp plopp plopp, säger hon och plaskar runt i dem.

Mitt humör är på uppåtgående!

I morse plockade vi fram bärstolen som legat undanstoppad ett tag. Stina blev pepp direkt när hon såg den så jag stoppade ner ungen, som vuxit på sig sedan sist så pass att jag fick ändra en hel del på inställningarna, och en termos med kaffe och sedan knatade vi i väg. Det är härligt att vara ute med en 1,5-åring. Hon snackar om allt, pekar och kommenterar. Det gäller att svara rätt, annars blir hon upprörd ?

Glad tjej över att vi plockat fram bärstolen igen, det var länge sedan den var ute
…inte superglad längre. ”Gå mamma. Ditåt”.
Som om hon tänkte, okej bara en bild till men sedan måste vi gå

Men humöret på ungen alltså, den här veckan har hon inte riktigt varit sig själv. Trött som sjutton, trots att hon sovit bra både på nätter och dagar, men gnugga i ögonen mest hela tiden och ledsen för minsta lilla motgång. När vi lägger henne på skötbordet vid 18 för att byta blöja och ta på pyjamasen är det nästan så att hon somnar där.

Hon fick sitt 18-månadersvaccin förra veckan, kan det vara det tror ni? Feber och utslag är vanliga biverkningar 1-2 veckor efteråt läste jag, och det är ju där i tid vi är nu. Hon har ingen feber och inga nya utslag, däremot verkar hennes eksem klia mer än vanligt och som sagt är hon väldigt trött, som att immunförsvaret jobbar hårt och att det tar på krafterna. Idag somnade hon före 18:30, mer eller mindre direkt när jag lade ner henne i sängen, nästan innan faktiskt. Lilla, stora älskade lillpinglan, tack för den här helgen! ❤️

Humör som svänger snabbare än vinden…

Tittar in och påskhälsar!

Hellloooooo! Här har tiden snurrat på alldeles för snabbt igen märker jag. De senaste veckorna har varit minst sagt hektiska med coronakris på jobbet och så utanför det allt det härliga med att ha klivit in som ordförande i She Rides CK. Vi har kavlat upp ärmarna nu och påbörjat jobbet med att ställa om och planera utifrån nya förutsättningar. Mer digitalt och mindre fysiskt just nu. Jag har också haft ”kvartsamtal” med mer än hälften av gänget i styrelsen för att lära känna dem bättre, förstå deras drivkrafter, styrkor och intressen. Jag har en hel-go känsla för det här och ser fram emot det här året.

Men nu var det ju inte det jag skulle in här och skriva om egentligen. Jag skulle bara berätta att jag just nu har fullt upp med något helt annat. Med att låta mobilen vila mer än vanligt. Vara mer här och nu. Äta god mat. Cykla massor (på min sprillans nya cykel, premiär för dubbfritt dessutom) och bara vara påskledig. I stort sett.

Hoppas att du har det fint också, även fast det är en lite underlig påsk i år?! Vi ses snart igen ?

Moster Emma och Stina påskpysslar

Vi behöver dig ?

Tack för förtroendet!

Att i måndags kväll vid She Rides Cykelklubbs årsmöte bli vald till klubbens ordförande är för mig en stor ära och jag ser fram emot att vi ALLA tillsammans ska fortsätta jobba för att göra cykelsporten mer öppen och tillgänglig för alla – oavsett kön, nivå och bakgrund. Med mig i styrelsen har jag ett fantastiskt gäng i Erika, Jessica, Jaime, Anders, Lina, Ulrika, Pia och sist men inte minst underbara Eva.

Nu drar vi igång ett nytt cykelår med She Rides Community & Cykelklubb och vi behöver dig! Det spelar ingen roll om du tävlar, motionscyklar eller inte cyklar alls – du behöver bara gilla det vi gör. Enklast stöttar du oss genom att swisha medlemsavgiften på 400kr till 123 072 47 08, märk med din emailadress i meddelandefältet. Om du vill betala på annat sätt än via swish så maila till ck@sherides.se så får du instruktioner.

Har du frågor, funderingar eller förslag på hur vi tar cykelsporten och cykelglädjen närmare dig så är du varmt välkommen att höra av dig till mig via sara@sherides.se ???

Sara Borg, stolt ordförande för She Rides CK år 2020


Jag ”sprang” igår

Jag sprang igår. Eller okej, vi kan säga att jag ”sprang”, men oavsett så var det stort, efterlängtat och märkligt. Inte helt smärtfritt, men ändå mycket bättre än när jag senast försökte. Vilket är nästan 3 månader sedan nu när jag räknar.

Jag har varit en springande person de senaste 10 åren men efter vad som troligen var ett diskbråck eller två så har det inte fungerat. Du som hängt här under januari och februari har fått höra mitt konstanta gällande om det. De här senaste veckorna har jag försökt att fira allt som är bra istället för att lägga något fokus vid det som är dåligt, och det fungerar väl sisådär.

Jag hade en tid för läkaravstämning inför en magnetröntgen av rygg och höft (hör och häpna för eventuellt har jag artros i höften också, snacka om att pensionen kryper allt närmre…) för snart en månad sedan. Eftersom jag fortfarande hade lite sviter kvar efter förkylningen då så avbokade jag tiden enligt alla rekommendationer i dessa coronatider. Efter det tycker jag att jag har blivit bättre och vill inte belasta vården just nu. Så nu avvaktar jag lite, fortsätter med alla rehabövningar såklart, samt att jag igår som sagt stack ut och smygtestade lite. Det var en promenad med inslag av korta bitar ”smygtass”. Alltså mjuk och försiktig jogging med fotisättning mitt under kroppen för att få så lite vridning i bäckenet som möjligt, då det är den rörelsen – när benet dras bakåt – som irriterar nerverna ner i mitt vänsterben något alldeles hiskeligt. Och hur gick det då? Nja, jag fick ont men jag upplevde det som att det faktiskt mest var när jag gick, då ju bäckenet rörs mycket mera, än när jag tassade. Den blixtrande smärtan kom när jag i iver knatade på under promenadavsnitten med långa steg. Började jag tassa då så släppte det direkt. Idag är nerven lite irriterad och jag fick gå med mycket korta steg när jag skulle ut på lunchen för att posta ett brev, men ingen konstant molande smärta som jag förut hade periodvis. 

Håll tummarna för att det är på väg åt rätt håll nu!

3 grejor jag är sjukt glad för idag

  1. Jag fattar att jag kan jinxa det här nu, det har hänt förr, men just nu sover den här lilla gullungen så fantastisk bra och är underbart lätt att lägga. Ja ni hör ju, superlativen tar liksom inte slut. ”Sängen. Täcke. Love You”, säger hon efter vällingen och så lägger vi henne, går ut ur rummet och ner i köket. Sedan somnar hon.*
  2. Att jag känner mig frisk och pågång igen! Jag har precis kört ett lätt intervallpass på inomhuscykeln. Totalt trettio minuter tramp varav 10 x 30 sekunder fullt blås där i mitten.
  3. Det är vår i luften! Temperaturen ligger på plus på dagarna, solen tittar fram, asfalten är bar och livet känns allmänt lätt och uppåt. Ja, om vi bortser från hela den här coronakrisen då, vilket väl inte går direkt, men ändå. Tur att den kom nu då och inte ihop med vintermörkret…
*till alla er föräldrar som vill strypa mig efter att ha läst det här kan jag meddela att det går i perioder och har gjort det i hela hennes liv, även om hon för det mesta har sovit bra. Vi har kört med rutiner och det har passat henne fint, men om något gjort att vi kommit ur fas så har hon snabbt börjat trassla. Som till exempel för mindre än en månad sedan då hon hade väldig hosta på nätterna och vi fick sitta uppe och ha henne i famnen, för när hon låg ner hostade hon mer och kräktes upp slem. När hon blev frisk så fortsatte stöket med sömnen och hon var både svår att lägga på kvällen och hade svårt att somna om på egen hand på natten. ”Handen”, ropade hon och kunde inte somna utan att hålla handen i evigheter.

Äntligen cykeltimmar in på kontot!

Såhär mitt i coronakrisen känns ju min egen högst personliga kris som jag nyss varit ner och vänt i väldigt fånig. När jag tittar i backspegeln på de 9-10 månaderna av fysiskt förfall med anledning först troligen av något diskbråck eller två och sedan en mycket segdragen förskolebacill så är det väl inte precis med positiva tankar. Samtidigt hade det ju kunnat vara så ofantligt mycket värre. Jag har övat och övat på att vara glad för det lilla och just nu firar jag varje framsteg. Att kunna gå promenaden på 800 meter till affären, och 800 meter hem igen utan att ha ont. Det är stort. Att i helgen ha fått in närmare 4 timmar utomhuscykling är ännu större. Det har jag inte klarat på många många månader.

I lördags körde vi familecykling i två timmar. Då fick L dra kärran och jag trampa själv. På söndagar kör Lars pass på zwift ibland, och så även denna helg, så då fick jag köra själv och dra själv i närmare två timmar. Det går inte snabbt men ger starka ben, det kommer jag ihåg från i somras då jag hade många timmar på kontot i maj och början på juni med cykelkärran på släp.

Det jag inte firar är min kondition. Fy bubblan vad den är körd i botten alltså! Jag försöker peppa mig med att det är easy come easy go, och att den snabbt kommer att förbättras bara jag är igång igen, men det ju inte precis kul just nu. Tur att min röda smällkaramell till hjälm piggar upp lite ändå, ett reafynd från en sommarsemester i Sälen, och se så fint den matchar snyggaste vinterjackan någonsin från She Rides/Verge senaste vinterkollektion ❤️

Med sol i ansiktet…
…och det finaste jag har där bak i kärran, var det njutbart!
Nöjd lillpingla! ?

När det stormar runtomkring

Så kan det vara lätt att stressa upp sig. För många griper oron tag riktigt ordentligt och liksom vägrar att släppa taget. Den kryper sig in under skinnet och orsakar många och långa sömnlösa nätter.

När det stormar runt omkring går jag in i min bubbla. Jag skärmar av men är ändå med på något sätt, fast lite på distans liksom. Ungefär som såhär, på ett foto som blurrats i kanterna. Jag sitter där i mitten och koncentrerar mig på det som betyder något. På sådant som att jag har min familj. Precis som jag på bilden fokuserar på mitt kaffe. Då når den mig inte så lätt, den där oron.

En annan som gått in i sin bubbla och skriver fint om det är Helena. Läs hennes inlägg här.

Hur gör du för att må bra genom dessa pandemitider? ❤️

Bloggstreaken bruten efter 38 dagar!

Tänkt att det trodde jag alltså inte, att det var ett virus som skulle sätta stopp för min bloggstreak. Då snackar vi inget datavirus utan den där rackarns coronan alltså. Inte för att jag är sjuk eller så utan att den först så rackarns mycket extraarbete med sig. Igår jobbade jag nästan dubbelt så många timmar som jag normalt ska göra på en arbetsdag och när jag kom hem, med två kebabsallader och cola zeros, så hade jag inte en tanke på att det skulle bloggas när jag slog ner rumpan i soffan bredvid L och vi drog igång ett par avsnitt av Tunn is på C more. Det var första gången på över en månad som bloggen var puts väck i skallen och det var faktiskt inte förrän idag när jag kom hem som jag insåg att strecken gått åt skogen.

Rackarns! som Stina brukar säga. Jag som kände att jag var på god väg mot 40 och i huvudet så smått hade börjat sikta mot 50. Nåväl, det måste ha varit många år sedan, om ens någon gång i bloggens historia (?) som jag varit så flitig. och ja, fram till igår då, så har syftet med den här utmaningen – att komma igång igen och få till det som en hit naturligt del i den dagliga rutinen – fungerat fantastisk bra. Tänk så lätt det är att införa nya vanor om en bara envisas lite från start även om det känns trögt. Nu har jag kanske en del andra goda vanor jag också borde fokusera på att hitta tillbaka till, men det får vi nog ta och snacka om i ett helt eget inlägg någon annan dag.

Avbokningar & ombokningar

Det känns som om hela mitt yrkesliv just nu kretsar kring detta. Jag talar om allt det som drar fram i kölvattnet av coronaviruset förstås. Idag har jag suttit i diverse möten och avstämningar om det här mest hela dagen och däremellan informerat mina närmsta medarbetare, andra kollegor och fackförbunden om diverse på samma tema. Och jag var såklart inte glad sådär som på bilden. Den har några veckor på nacken, men det är från mitt kontor så den fick komma med ändå.

Det som håller på att hända nu är förstås lika jobbigt för min arbetsgivare som för alla andra. Sverige håller på att stanna. För oss både bokstavligt och bildligt talat eftersom vi jobbar med trafik, trots att vi inte har någon ökad sjukfrånvaro ännu. Det kan förstås ändas snabbt och vi ligger hela tiden och bevakar läget.

Någon som skrivit mer personligt och väldigt klokt om det här är Elna. In och läs om vikten av att inte drunkna i majonnäsen på räkmackan. Jag älskade, alltså på riktigt ÄLSKADE, den liknelsen.

Dagdrömmer om skidturer på fjället

Det är söndag och vädret står i skarp kontrast till gårdagens sol, klarblå himmel och minusgrader. Utanför köksfönstret viner vinden ordentligt och rätt som det är tar det i och snöar lite också. Temperaturen visar några grader plus och väglaget är halkigare än halkigast, upptäckte jag i morse då Stina och jag stack in till stan en sväng och kollade på när Nilas spelade hockey.

Då är det fint att sitta vid köksbordet med en kanna kaffe och dagdrömma så smått om fjäll, sol och längdskidor.

Vad drömmer du om idag? ?